SD och andra enfrågepartier

Upphetsning råder i landet. Skrämda av SD:s framgångar rusar partierna hit och dit i sin jakt på förklaringar och lösningar. En del är tekniska och handlar om en reformering av riksdagsproceduren i klart antidemokratisk riktning. Andra är terminologiska ("nyfascister"). Men inga är egentligen politiska och har därför små utsikter att lyckas med det uttalade målet: att bromsa SD:s fortsatta frammarsch genom att vinna över deras röstare till det något mer demokratiska lägret.
Hela världen är i en legitimitetskris, som uppstått i kölvattnet på den långvariga nyliberala nernötningen av våra samhällen. "Något har gått sönder", sa Lövén träffande. Och svävande på samma gång och på ett för honom och s så typiskt otydligt sätt ("Jag vill vara tydlig med o s v "). Detta Något är inte bara vård-skola-omsorg-kitet, det är också arbetsrätten (prekariatet, korttidarna, gråfirmorna),  det är glesbygden som nu imploderar inför våra ögon (Glesbygdsverket spolades ut med avloppet, något löjligare kunde väl inte nyliberalerna i s, m och fp tänka sig), ), det är den svenska Redbarheten och Omutligheten (korruptionen typ Göteborg), det är förtroendet för politikerna som grupp (nerskärningar för Di Fattige parat med utvidgade privilegier för den egna gruppen) OCH SÅ VIDARE OCH SÅ VIDARE.
Något har gått sönder. Och Något annat har samtidigt växt sig stort och starkt: Kapitalet. Det var ju också det som var hela meningen med nyliberalismen. Men det vågar ingen tala om. Man säger att SD på "klassiskt manér" gör invandrarna till syndabockar. Men vad är en syndabock? Det är en som oförskyllt får skulden för någon annans brott. Så vem är boven, som syndabocken invandrarna får ta skiten för? Wallenberg. Et consortes. Bankerna. Investeringsföretagen. Storindustrin. Monopolkapitalet. Den anonyma enorma Någon, som initierat och med politikernas hjälp tjänat på nerdragningarna, privatiseringarna, ja hela den lönsamma röran vi nu sitter i.
Det är en fiende som inte ens Jonas Sjöstedt vågat utmana. (Jag åhörde hans förstamajtal i år. Den enda fiende , förutom SD och Alliansen, han angrep var de s k riskkapitalisterna. Kapitalisterna däremot sa han ingenting om. Eller för den delen Kapitalismen, Huvaliga. Socialismen okonkret nämndes en gång, men feminismen otaliga.
Och just här ligger själva kärnan. I Sverige och i världen. Det finns ingen vänster idag, ingen verklig vänster, som utmanar den rådande oordningen. Vänstern i form av socialdemokrater och kommunister har kollapsat, köpts upp och har - med rätta - förlorat all legitimitet. Detta enorma tomrum har fyllts av en reaktionär strömning, i Asien och Afrika i skepnad av islamister, i Europa av fascister, nationalister och rasister. Mycket skiljer dem åt, men lika mycket förenar: strävandet tillbaka, glorifierandet av det förflutna och hatet mot moderniteten, den konservativa kvinnosynen, fanatismen, militansen och oförsonligheten mot alla fiender. Fienden nummer ett är för båda - självklart - vänsterfolk.
Oj, det här var tänkt som en bildtext, men blev lite längre. Jag lät känslorna styra eftersom jag också är skrämd.  Inte av SD i första hand (har alla glömt att de hittills bara fått 13 procent av rösterna?). Nej det jag är skrämd av är etablissemangets politiska panik. Så valhänt. Så tafflig. Så gynnsam för SD.