Naturlyriskt snömos i vinterkylan

 S N Ö S P Å R ,  S P Å R S N Ö...

Jag är en poet. Eller kanske snarare en dikt.

Det upptäcker jag när regnet etsar bort den senaste veckans snö och gör gnistrande isfläcksgrafik av spåren efter min grå vardag.

I alla fall rör jag mig som en impressionistisk dikt på min ensamma väg till utedasset; det irrande mönstret och den lite skitnödiga målmedveten. Eller så var jag bara småfull. Jag har glömt, men naturen minns åt mig.

Utför slänten nedanför kåken verkar en alexandrinsk bisonhjord ha galopperat, men det är bara jag på väg till brevlådan efter morgontidningen. Multiplicerat med sex morgnar. Det är alltså jag och jag och jag och jag och jag i omedvetet sällskap med mig själv – pulsande jamber i morgonmörkret med rockkragen uppfälld och mössan i pannan.

Och minnet av den där enda skidturen förra veckan finns nu bevarat som en snabbt vinande pil in i mörkret. Åh vilken vit lögn! Bortsuddat är motståndet, det mödosamma stånkandet och stakandet i den motsträviga kramsnön. Bara denna lätta, vackra osanning skamlöst utsträckt i landskapet.

Som rytmiska ljudvågor från en osynlig ljudkälla är snöspåren, som dag efter dag ritas av min lilla Renault, där den med spinnande bakhjul och tjutande motor svänger runt på bakgårdens begränsade yta innan den befriad kan ge sig ut i världen.

Och av allt detta, all denna rörelse, energi och friktion, återstår nu frusen poesi som snart skall smälta bort – på samma sätt som alla minnen ska förblekna, alla tankar, alla dikter. Det är ju bara naturligt.

”Jag lägger inte min röst vart fjärde år. Jag lägger min röst varje dag – på poesin. I så fall röstar jag på vinden, träden, molnen, vattnet, regnet, snön. Egentligen blir du aldrig berömd som poet innan snön, regnet, träden, vinden, molnen läser dig. Då kan du se att du kommit någonstans.” (Bruno K Öijer)

                                                                

En dag för 3 miljoner år sedan, strax sydväst om den stora Ngorogoro-kratern intill Serengeti, i det som vi idag kallar Tanzania. Himlen är svart som sot. Vulkanen har ett av sina många utbrott och den heta askan täcker redan marken.  Trots värmen sätter någon sin fot i det brännande stoftet och går (stapplar, springer?) 28 meter. Någon är inte ensam, bredvid sig har denna någon ett barn (håller det i handen? drar det med sig? driver på?). De små fötterna pinnar på bredvid de större. Det bär spikrakt fram i rask marsch, det är troligen bråttom. Ser de sig över axeln? Flyr de?

Vulkanen får ett andra utbrott. Ny aska täcker den gamla, skyler över spåren (så som ett snöfall just nu skyler över mina isspår). Nya utbrott kommer under årtusendena som följer. Vatten flödar och torkar ut. Flodbäddar bildas. Så småningom pressas allt samman till ett tjockt lager av olika sediment och under allt detta bevaras de där djupt rörande fotspåren, som ett första dokument av mänsklig brådska, stress, flykt.

Och upprätt gång – vår arts stolthet med rak rygg och blicken fäst vid horisonten! När antropologen Mary Leakey penslat bort de sista sedimenten och spåren åter kom i dagen 1978 kunde hon se att stortån i askan pekade framåt. Inte likt en böjd gripklo som hos den trädklättrande apan. Och tån sköt ifrån och hälen sattes i marken, precis som jag gör på väg till utedasset. Leakey hade funnit beviset för att apdjuret (som fick vetenskapsnamnet Australipithecus afarensis) var på väg mot människoblivande; mot gång, språng, jäkt och stress men också lek och dans och hopp och andra poetiska krumbukter.

Just när detta skrivs trampar tusentals fötter spår i nyfallen snö i bergspassen mellan Turkiet och Irak. De går i långa rader, stapplande, trampar varandra på hälarna. På håll liknar de noterna i en elegisk klagosång från antiken, en lång och mörk prosadikt. De blir djupa fotavtryck, bördorna de har på ryggen är alltför tunga. Men de måste vidare, de vänder sig inte om, de flyr ett samhälleligt vulkanutbrott av bibliska dimensioner. Några når havet. Där upphör alla spår.