Strålande tider för generaler och vapenkrämare. Del 1

PÅ GENERALSTABER och militärhögkvarter gnuggar man säkert händerna i förtjusning över decemberöverenskommelsen. Där nämns deras eget område – krig – som något det skall satsas extra på, därom är alla inblandade partier eniga. Och varför? Jo: ”Ett förändrat och försvårat säkerhetspolitiskt läge understryker vikten av samverkan kring försvars- och säkerhetspolitik.” 
Det skulle kunna vara skrivet av Överbefälhavaren själv, kanske är det t o m general Sverker Göransson, som hållit i kulspetspennan? Det är naturligtvis de ryska ubåtarna som åsyftas i första hand. De som aldrig blev bekräftade, bevisade, iakttagna, avbildade eller avhörda och vars nationalitet därför heller aldrig kunde fastställas. 
Men presskonferens blev det, där statsminister Löfvén, försvarsministern och höken Hultqvist och ÖB Göransson istället för fakta satsade all sin trovärdighet på sin trovärdighet – på samma vis som nu senast den pajasartade decembersextetten: gravallvar, mörka kostymer, drama. Stora, men dunkla ord. Dunkla och därför hotfulla. Tro på oss, manar de. Varför skulle vi det?

TRO OCH VETANDE har alltid stått i opposition till varandra. Nu vill de att vi ska tro att RYSSEN utgör ett så överhängande hot mot världsfreden och mot vårt land att vi måste börja rusta upp vårt försvar, kosta vad det kosta vill. Vi, och alla andra frihetsälskande länder i Väst, måste komma ikapp den beväpnade björnen och börja visa huggtänderna.
Här är några enkla och lättillgängliga grundfakta i detta mål. Den senaste statistiken från högrankade SIPRI (Stockholm International Peace Research Institute) över de femton stater i världen som satsar mest på militären ser ut så här, räknat i miljarder US-dollar:

USA 640  Kina 188 Ryssland 88 Saudiarabien 67 Frankrike 61 Storbritannien 58 Tyskland 49 Japan 48  Indien 42  SydKorea 34 Italien 32  Brasilien 31  Australien  19 Turkiet 19 Fören Arabemiraten 19  
Enbart Europas Nato-länder (Fra, UK, TY, Ital, Tu) överglänser Ryssen med siffrorna 212 - 88. Nato-lägret inklusive USA ger resultatet 859 - 88 (och då är ändå oräknade de nya Nato-länderna i Baktikum samt Danmark, Norge m fl). 

Summa summarum: 10 mot 1, 1 mot 10.

DET FINNS naturligtvis andra faktorer av historisk, politisk, geografisk, nationell, psykologisk och etnisk natur, som också måste vägas in. Såsom Ukraina, rysskräcken, revanschism, kallakrigsvindar, kollapsen av den gamla världsordningen o s v. Tunga grejer, särskilt Ukraina, det upplyser media oss om varje dag. Men tyngst väger ändå PENGARNA - och det man kan få för dem: manskapet, uniformerna, gevären, krigsfartygen, flygplanen, bomberna och stridsvagnarna.

STRIDSFORDON 90 är Ö-viksföretaget Hägglunds största succé. Ettusen högeffektiva stridsvagnar (prövade i Afghanistan minsann, vad bra att det finns realistiska övningsfält nuförtiden!) varav hälften sålts till Sverige och resten till  NATO-länderna Norge, Danmark och Holland plus neutrala Schweiz. Numera ägs företaget av brittiska vapenkoncernen BAE Systems. 
Det hör nog inte hit, men det var på Hägglunds, som Stefan Löfvén påbörjade sin yrkesbana (som svetsare). Men han lämnade snart golvet för en facklig karriär i Metall. Som blev en politisk karriär i SAP. Som gav en statsministerpost i riket Sverige. Häromdagen gjorde han sin första stora officiella utrikesvisit. Han besökte Brasilien som svenska folkets representant. Men representerade han oss? Nej, han representerade vapenindustrin, närmare bestämt Wallenberg, SAAB och BAE Systems! Han krängde flygplan, Jas 39 Gripen - en affär om 36 plan till värdet 40 miljarder (kan bli 108 plan). Detta var Stefan Löfvens största triumf som vapen-lobbyist. Han meritlista är lång. Här ett axplock:

• 1999 är Löfvén internationell sekreterare i Metall. Han deltar tillsammans med Göran Persson (då svensk statsminister, idag anställd i vapenlobbyföretaget JKL med BAE som storkund) i en kampanj i Sydafrika för att övertala ANC att köpa Jas-plan. Det lyckas. 26 plan säljs men med hjälp av enorma mutor från SAAB, som liksom president Zuma nu utreds av åklagare. BAE och SAAB har redan fått betala miljarder i böter i denna sak.
• 2008 försöker Löfven, nu Metallordförande,  övertala sin danska fackliga broderorgansiation att verka för ett danskt köp av Jas, vilket dock misslyckas (Danmark handlar amerikanskt istället)
• 2009 vill FMV köpa in bandvagnar till Försvaret från finska Patria istället för svenska (nåja) Hägglunds. Göran Persson från JKL, Alf Svensson KD och Stefan Löfvén går nu till kamp för Hägglunds i DN-artiklar och möten i Riksdagen. Förgäves, men JKL fakturerar BAE för jobbet.
• 2010, april 5, skriver Löfvén till Brasiliens dåvarande president, Lula da Silva (f d metallbas och gammal bekanting) och vädjar om ett köp av Jas-plan.
                                                                                                    * Uppgifterna ovan från artikeln "Löfvens hemliga vapenlobbying" i tidskriften Resumé 29 juni 2014

Stefan Löfvén är ock förblir en vapenlobbyist, vad han än i övrigt har för titel. Det är detta man bör ha i minnet, när man hör honom tala sig varm för nya svenska upprustningar och ser honom kroka arm med Överbefälhavare Göransson.

BETRÄFFANDE denne Göransson behöver man bara hålla en (1) sak i huvudet (precis som han själv). Nämligen USA - UNITED STATES OF AMERICA. Denne skåning tänker, tycker och talar som en yankee. Ibland blir han arg, på sitt lite fåniga vis. Som när han inte hade hittat någon rysk ubåt och i frustration klämde till med följande målbrottstirad: "det är forr jäävligt!". Men kan man lita på hans ilska? Är det en svensk vrede han känner, rotad i omsorgen om hemlandets kuster? Eller är det ett amerikanskt raseri över att det fortfarande finns länder som utmanar deras militära världsherravälde?
Det finns anledning att ställa sig frågan. Göranssons officerskarriär gör bara frågetecknet större. Men ingen skugga må falla just på hans sköra person. Här finns en gammal fin tradition bland svenska överbefälhavare. Det är i alla fall vad vi har fått för oss. Vi har tittat på medaljer, utmärkelser och annat lullull, som förärats överbefälhavarna alltifrån den förste, general Olof Thörnell (1939-44) till general Göransson, som är den senaste. Fåfänga som militärpersoner alltid verkar vara (struttig gång, blanka stövlar, guldgaloner) är de noga med sina medaljer. Har ni sett hur många färgade band Göransson har på bröstet? Vi ska ta och vända på några medaljer i nästa avsnitt av denna miniserie.