Jag skall aldrig skämta mer om så allvarliga saker

Jag vill härmed be om ursäkt för min satiriska bild av Jultomten, som jag publicerade strax före jul under den dumma rubriken "Raffinerad barnatortyr på julkvällen".Jag trodde då ännu att det bara var en fråga om en oskyldig drift med en föråldrad övertro på ett skäggigt väsen ur nordeuropeisk fornmytologi. En bagatell, ett divertissemang i gycklartraditionens utkanter. Nu vet jag bättre. Efter den senaste tidens strida flod av fördömanden och hotelser har jag äntligen förstått detta: Att skämta är en mycket, mycket allvarlig sak. Dödsallvarlig.

Visserligen har nästan alla mina kritiker understrukit min rätt att skoja till det och att satiriska teckningar är en del av vår omistliga yttrandefrihet – MEN (detta ”men” är av samma natur som rasisternas ”jag är inte rasist, MEN”, d v s det drar med omedelbar verkan in det principiella yttrandefrihetsbevis som utfärdats i meningens början.)

Deras viktigaste argument handlar om kränkning. Genom att framställa tomten som löjeväckande och till och med ondskefull har jag kränkt alla de barn, som tror på denne skäggige farbror. Likt anhängarna till andra skäggiga farbröder uppges barnen vara oerhört lättkränkta. Och just genom att vara barn är de – likt övriga skägganhängare anses det– maktlösa och blir genom det än mer hjälplöst jätteledsna. Teckningen blir därmed en spottloska, en satir, riktad neråt. Och en satir som riktar sig neråt (istället för uppåt) är alltid ett övergrepp.

Skall det skämtas skall det komma från de egna leden, inifrån istället för utifrån/uppifrån. Man bör ”pissa i det egna tältet” som någon debatttomte vulgärt nog uttryckt saken. Endast barnen har alltså rätten att skoja till det om jultomten. Ingen annan.  Men eftersom de tror på honom, så har de ingen möjlighet att utöva sådan satir. 
1/ Han är alltför stor och skymmer sikten ut mot andra syrerikare vidder. 
2/ De står honom alltför nära för att kunna upptäcka de ömma punkterna hos den skäggiga gestalten. 
3/ De är också alltför rädda för honom för att någonsin våga. 
Alltså blir det ingen satir alls. Det är väl det som är meningen.

Men där har jag – fram tills nu – varit av en annan åsikt. Just deras rädsla och barnsliga okunnighet har för mig varit ett argument för tomtesatiren. Ett sätt att visa att han inte är alls så mäktig, ett sätt att uppmuntra deras uppror mot föräldrar och andra auktoriteter som får dem att darrande krypa upp i hans knä och viska sina önskningar i hans öra. Till varuhuschefens fromma och leksaksfabrikörernas glädje.

Vi vet ju att han är ett bedrägeri, en bullrande mask över de verkliga maktförhållandena , som hindrar barnen att identifiera grundproblemen: Vem äger varuhuset? Vem håller i veckopengen? Dessa frågor drunknar  i Santa Claus´ evinnerliga ”HoHoHoHooo!”. Tron på Jultomten är kanske inte ett opium för småfolket, men i alla fall fullt i klass med en påse chips, tre kassar lösgodis och en back Coca Cola. Och lika vanebildande. 

Så har jag tänkt. Tills nu. Nu vet jag att man inte får skämta om allvarliga saker. Fast det är kul.