För att fira en sorglighet.
Det är nu exakt 382 år sedan, som den svenske hjältekungen och göteborgsgrundaren dog i ett fältslag vid byn Lützen i sydöstra Tyskland.
Han dog inte ensam. Uppemot 10.000 människor omkom, en fjärdedel av alla som deltog i detta slag, denna människoslakt (tyska språket är här tydligare än vårt, där heter de båda brutala avdagatagandena av människor respektive djur nästan samma sak: fältslag=Schlacht, djurslakt=Schlachten).Det ovanliga med slaget vid Lützen var att även överbefälhavarna – slaktargeneralerna – som ju annars brukar hålla sig borta från stridsvimlet, strök med. Gustav Adolf på den svenska (protestantiska) sidan, riksgreve Pappenheim på den kejserliga (katolska) sidan. Om det berodde på tapperhet, dumdristighet eller otur vet väl ingen.
Gustav Adolf ligger sedan dess i en marmorsarkofag i Riddarholmskyrkan i Stockholm. De övriga 9999 stackarna fortsatte som döda på samma sätt som de levat: i anonymitet. De myllades ner på plats och försvann.
Men för några år sedan hittade arkeologer en massgrav på en åker i trakten, undersökte skallar och ben och fann bevis för att man var moderna redan då. Här blottades 14-åringar med skotthål i huvudena. Man fann också något helt annat. Bitar av fönsterbleck och massvis med spröjsar, allt av bly. Det förbryllade först utgrävarna, tills någon erinrade sig den gamla folkvisan ”Schweden-lied”.
”Die Schweden sind gekommen...usw” blir i svensk översättning följande:
”Här har svenskarna varit
tagit allt och sedan farit,
fönstren har de sönderslagit,
blyet ur dem sedan dragit,
kulor därav har de gjutit
och sen bönderna skjutit”
I sången fanns förklaringen. De blyinfattade fönsterrutorna i böndernas korsvirkeshus, blev ammunition, lättsmält och lättgjutet bly som förvandlades till pistolkulor på platsen. Att skjuta bönder med, så att man kom över än mera fönsterbly. Att skjuta bönder med. Och så vidare. Man tog förresten inte bara fönsterblyet. Man tog allt.
Under den romerska krigsparollen (Cato) ”Bellum se ipse alet” – ”Kriget föder sig självt” levde den svenska armén, som alla andra, av plundring. Historiker har beräknat att en armé av samma storlek som Gustav Adolfs, d v s 20.000 man, på en dag förbrukade 20.000 kg bröd, 10.000 kg kött och 60.000 liter öl. På en enda dag! Så fort en plats var avbetad måste detta tjugotusenhövdade monster dra vidare. Efter sig lämnade det utmärglade ödebygder. Lador tomma. Stallar utan andra djur än möss och råttor. Boningshusen i ruiner. Männen skjutna. Kvinnorna våldtagna.
Särskilt i Bayern gick Gustav Adolf hårt fram. Detta var katolskt kärnland och den protestantiske befriaren döpte de befriade i deras eget blod. Beskrivningarna är fasansfulla och påminner starkt om dem från våra dagars ISIS. Ingen pardon visades så som det gärna vill bli i så kallade religionskrig. Man skar brösten av kvinnorna, mördade barnen och brände byarna – i Gud den allsmäktiges namn. I en enda repressalie jämnades 200 byar med marken. Undra på att det skrevs hatsånger om Svensken i Tyskland.
I Sverige avsatte däremot samma händelser senare på 1800-talet följande rader i en känd sång, som numera framförs av manskapet före landskamper i fotboll och av Zlatan i reklamfilmer för ett kinesiskt bilmärke:
”Du tronar på minnen från fornstora dar,
Då ärat ditt namn flög över jorden.”
Så olika det kan bli.
Om jag lutar mig ut lite, kan jag genom kondisets fönster skymta Gustav Adolfsstatyn borta på andra sidan Hamnkanalen. Den är nyputsad efter ett halvårs reparationer och renoveringar. Den är så fin och hel och ren och go som en bakelse. Och ändå är det som om något saknas.
Om jag bara kunde komma på vad det är.
Då ska jag genast skicka ett förslag till stadens skönhetsråd.
En liten justering bara.
En gnutta mer magisk realism kanske.
Lite mera kraft och sanning än detta evinnerliga, impotenta, surmulna pekande ner i marken.
Det skulle slå. Det skulle dra turister, jag lovar.
Paddan-båtarna skulle dreja bi ute på redden.
Man kanske skulle göra en skiss!
I all enkelhet.
Om man vågar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar